Lucidor

Idag kändes livet mörkt och otröstligt. Jag vandrade planlöst av och an i hemmet och tyngdes av en osynlig sorg. Mitt sinne var så tungt att jag kände hur fötterna släpades i golvet som om mina egna tankar var en stor sten i min famn. Höstens mörker kröp in genom fönstret för att fylla mitt rum med ett dödstyst elände som då och då stördes av ett lågmält gråtande.
DÅ! som i ett mirakel loggade min vän Nutte upp på msn och jagade bort mörkret med en himmelsk dikt som började skrivas av oss båda på stående fot. resultatet blev sagolikt:


"Kärleken är som en virvelvind, som en underbar väv av blommor
Som prinsen som kommer på en springare med vit man!
Se hur den fladdrar i vinden fri och vacker! Se hur de gröna ängarna välkomnar honom!
Hör hur kärlekes trumpeter sjunger! Hurraaaaa för kärleken!!
Som två älskare under vinternattens stjärnvalv,
värmda enbart av den vidunderliga kärlekens glöd.
Självaste livet har vi att tacka kärleken för!
Kärleken är som en resa genom en trädgård med solsken och äppelträd,
till en sal av guld och skratt, en ofattbar lycka!!
Ja! Livet är kärleken,
kärleken är livet.
Som vågornas kluckande mot strand,
eller fågelns flykt mot himlens blåa djup,
är de två intimt förbundna, i en magisk resa genom evigheten.
Så -Låt oss leva! Och Älska! Och aldrig sluta förundras
över kärlekens gåtfulla kraft!"