Lucidor

De senaste dagarna har jag spenderat delar av min fritid framför seriemördardokumentärer. Det har varit mycket lärorikt och väckt en massa tankar i mitt huvud.
Jag har tagit sena promenader i min ensamhet och grubblat över det fenomenet seriemord, och när jag har vandrat där i vintermörkret på den knastrande snön har jag ibland fått för mig att gömma mig i skuggorna när jag hör folk som närmar sig.
Och när dom inte ser mig så känner jag ett förakt mot dom för att dom är så dumma och inte ser mig. Anledningen till att jag gömmer mig är för att se om dom är rädda för att bli förföljda av en mördare. Men ingen verkar vara rädd. Folk är så godtrogna och naiva som tror att "det inte händer dom".
JAG HATAR DOM samtidigt som dom skrämmer mig lite.
Så nu förtiden tar jag med mig rep, kniv och plastsäckar som självförsvar när jag förföljer människorna. En äldre man gick in i skogen ovetandes att jag smög efter som en gracil lokatt i snön. Jag äcklades av hans ouppmärksamma vandring samtidigt som jag var så förtjust av spänningen att jag var tvungen att hålla den hand som jag inte höll kniven i för min egen mun för att inte mitt fnitter skulle avslöja min position. Jag kände mig som ett barn igen. Ett argt barn!
Jag undrade om jag inte skulle springa fram och skrämma honom med kniven så han lärde sig att det är idiotiskt att gå i skogen när det är mörkt. Sen tänkte jag att jag kanske borde skära i honom med kniven så att han förstår allvaret i situationen.
Men jag skulle ju inte skära honom tills han dog. Och om han dog skulle det ju bara vara hans eget fel! Inte mitt! Det skulle vara han som gjorde det mot sjig själv, det förstår du väl? Det måste ju alla människor förstå att det inte skulle vara mitt fel!! Det är ju han som är så dum! Inte jag!!!1